Vad har hoppstjärten, lotusblomman och daggkåpan gemensamt? Deras skal och blad är så sinnrikt konstruerade att dessa klarar av att stöta bort vatten och därmed smuts. Termen för detta är superhydrofoba ytor och nu har forskare kartlagt hur effekten uppstår. De hoppas att de nyvunna kunskaperna ska leda fram till självrengörande och isfria ytor på allt från ytterkläder till vindkraftverk.
Superhydrofoba ytor har forskarna känt till under en längre tid, och man har bland annat gjort studier på kontaktvinklar mellan materialytor och vätskor. Men i ett samarbete mellan KTH, Rise, Omya och Max Planck-institutet för polymerforskning har forskarna dock gått ett steg längre och kunnat visa vilken mekanism det är som gör att vätskor stöts bort från ytorna. Superhydrofobitet består egentligen av flera olika processer som resulterar i mer kortväga krafter i tiotals till hundratals nanometer och långväga krafter på flera mikrometer. Med ökad andel långväga krafter
ökar också graden av vätskeavvisning. Resul- tatet kan troligen leda till bättre förståelse för hur även kommersiellt tillgänglig ytbehandling för vätskeavvisning ska tillverkas, förbättras och användas. Forskningsprojektet har finansie- rats av SSF, Stiftelsen för Strategisk forskning, och av industriföretaget Omya. Det har pågått sedan hösten 2016.
